Peter Löwendahl-Nyrén – journalist:

Jag är uppväxt i en arbetarstad. Men jag kommer från en högskolestad som utvecklas så snabbt att jag ofta inte känner igen mig när jag åker hem för att hälsa på. Hus, parker, strandområden, affärscentra och nya arenor. Inte ens utanför Centralen känner jag igen mig. Numera måste jag fråga busschafförerna om vilken buss jag ska ta. Detta kanske kan kännas igen på många städer i Sverige i dag, men Malmö sticker ändå ut. För någon vecka sedan frågade en kollega retoriskt varför det inte byggs några spektakulära byggnader i Stockholm, där jag nu bor och arbetar. “Var är Stockholms Torso?”, undrade han. “Var är Stockholms bro?” Och på Expressen.se finns testet “Kan du ditt Sverige i bilder?” där man ska placera kända byggnadsverk i rätt stad. Störst andel rätt svar fick Turning Torso. Malmö sticker ut. Och jag, liksom de flesta malmöbor, gillar att komma från en stad som sticker ut. Dessutom gillar jag att komma från en stad som jag i dag, tio år efter att jag flyttade, inte riktigt känner igen när jag kommer hem.
Men det måste naturligtvis finnas mer i Öresunds-regionen än byggnader som folk känner igen. Det krävs ett bättre integrationsarbete, både på den danska och den svenska sidan – och både vad gäller integrationen av invandrare och vad gäller möjligheten att bo i det ena landet och jobba i det andra. Det krävs bättre kommunikationer, så att regionen blir ännu mindre, och Europa kommer ännu närmare. Det krävs att de förändringar som görs, görs med de boendes förutsättningar för ögonen, och inte för förändringens eller politikernas skull. Det krävs politiker som vågar lyssna på sina invånare. Och det krävs invånare som vågar ställa krav på sina politiker. Bland annat. Malmö, Köpenhamn, Helsingör, Helsingborg och alla de andra städerna i Öresundsregionen har förutsättningarna för att lyckas. Och jag ser fram emot att komma hem till ett Malmö som år 2040 ser helt annorlunda ut än det gör i dag. Och som fortfarande sticker ut mest.